babybambino

En ständigt återkommande, ambivalent känsla av att vilja gå framåt men samtidigt stanna kvar bultar i mitt hjärta. Ungdom! Alltför lätt på vingen... Jag är inte tillräckligt gudsfruktig, är jag rädd, för jag kan bara inte låta bli att begära. Idag har jag fått vara med på Estet-1:ornas MUsik och KOmmunikation-lektion. Det var dagens enda lektion och den varade i c a 2 timmar. Lektionen byggde på rep i mindre ensembler inför konserter som klassen snart ska ha. En av grupperna körde Release me och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna (jag har varit extremt gråtmild hela veckan av någon anledning). Precis så känns det nämligen: Befria mig! Kan någon lätta på de bojor som jag bär och den börda som tynger inte bara mig utan säkert en hel generation? I want it all and I want I know. Idag blir det - pretentiöst nog - Shakespeare och Mercury som får hjälpa mig med orden. Jag har helt enkelt inte ord så att det räcker själv. Att återvända hem är att vända om och det går ju, som Gardell har sagt, aldrig. Ett meddelande ifrån Mr M var droppen som fick bägaren att urholka stenen (eller hur var det?).
Kärlek