babybambino

Om mindre än tre månader är 2000-talets första decennium över. Det är söndag och jag tänker oftast mycket på söndagar. Jag lyssnar på Janis och älskar henne, som jag alltid gör, för att hon i vilket läge jag än är i sjunger direkt till mig. I tonåren drömde jag om att Janis kom till min högstadieskola och lärde mig sjunga blues. Som den privatreligiösa bög jag är tror jag förstås att hon faktiskt lärde mig att sjunga i början av det här decenniet. Då var livet ett känslomässigt kaos. Allt var gravallvarligt och ingenting kändes säkert. På många sätt är allt bättre nu, på vissa sätt är det sämre, men Janis kan konsten att alltid lugna ner mig. Hon fick den 14-årige Robert att känna sig lugn och hon får den 23-årige Robert att känna sig hemma. Det fanns en tid då jag menade att hon var min mormor (Nanne var min mor och Gardell min far). Jag har ännu inte riktigt slutat tro att det är så. I veckan har jag min första sals-tenta på länge. Jag har en intensiv och karriärs-inriktad vecka framför mig. Summan av kardemumman är att jag alltid, tack och lov, har och har haft ett hem och att mitt hem alltid är bland bögar, bohemer... och Janis Joplin.