Varför Bullen är så jäkla speciell
Jag avrundade ju mitt senaste inlägg med att poängtera att det inte handlade om "en viss superhet förortskille". Genast fick jag respons från gamla SoT-are: De vet mycket väl vem som är den mest centrala bullen i mitt liv. På begäran av Berguv www.saraberguv.blogg.se/ tänker jag i det här inlägget därför förklara varför den bullen som SoTarna pratar om "är så jäkla speciell". Jag hoppas att ni som inte vet vem han är kanske ändå kan förstå mig lite bättre...
Bullen är liksom själva idébilden av en kille. Jag pratade med BJ i Björnsan igår. Han kunde inte alls förstå vad som var attraktivt med skate-killar och tyckte snarast att det var perverst att uppleva dem som sexiga. Det är det nog och det har jag inga problem med: Jag står för att jag tänder på just killar. Snart är det Pride och jag vet att även jag har rätt att vara stolt över min fetisch. Ibland känns det som att det bara är Frida-tjejer och jag som har den här fetischen. Det känns som att det bara är vi som tycker att Björn Gustafsson är fantastisk, att Zac Efron faktiskt är sexig och att Taylor Hanson är världens vackraste människa (det där sista delar jag dock enbart med mig själv). Vad har då dessa manliga varelser gemensamt - och gemensamt med Bullen? JO de är nämligen killar. De är för gamla och självsäkra för att vara pojkar men samtidigt för oskadda för att vara ärrade män. De är knappast några karla-karlar och tack och lov är de inte heller kvinnor. De är helt enkelt killar allihop: Taylor, Björn, Bullen och alla deras vänner. Inom gayporren kallas de ibland för twinks och ibland kallas de för töntar. I min värld är de dock killar och efter 23 år på jorden vet jag att det är dem jag vill ha.
Bullen är liksom själva idébilden av en kille. Jag pratade med BJ i Björnsan igår. Han kunde inte alls förstå vad som var attraktivt med skate-killar och tyckte snarast att det var perverst att uppleva dem som sexiga. Det är det nog och det har jag inga problem med: Jag står för att jag tänder på just killar. Snart är det Pride och jag vet att även jag har rätt att vara stolt över min fetisch. Ibland känns det som att det bara är Frida-tjejer och jag som har den här fetischen. Det känns som att det bara är vi som tycker att Björn Gustafsson är fantastisk, att Zac Efron faktiskt är sexig och att Taylor Hanson är världens vackraste människa (det där sista delar jag dock enbart med mig själv). Vad har då dessa manliga varelser gemensamt - och gemensamt med Bullen? JO de är nämligen killar. De är för gamla och självsäkra för att vara pojkar men samtidigt för oskadda för att vara ärrade män. De är knappast några karla-karlar och tack och lov är de inte heller kvinnor. De är helt enkelt killar allihop: Taylor, Björn, Bullen och alla deras vänner. Inom gayporren kallas de ibland för twinks och ibland kallas de för töntar. I min värld är de dock killar och efter 23 år på jorden vet jag att det är dem jag vill ha.
Hej Bullen
Jag är en kille på 23 år som har ett problem.
Precis som Veronica Maggio blir jag aldrig nöjd. Hur jag än mår måste jag alltid hitta något fel med mitt liv. Vare sig jag super skallen av mig så att jag glömmer allt eller om jag ligger hemma i min stuga och kollar på fjortis-serier mår jag aldrig riktigt bra. Kanske är det för att jag alltid vill ha omöjliga saker. Jag vill ha en straight kille, jag vill vara superstjärna och småbarnsmor på samma gång och jag vill tjäna snabba pengar utan hårt arbete. Antagligen skulle jag inte vara nöjd om jag fick allt jag bad om heller. Min grej är alltså att jag ständigt har problem: Mitt problem är att jag vill ha problem. Problematiskt, konstigt, idiotiskt? Jag har allt men ändå ingenting, äger ingenting men har ändå allt jag behöver. Allt gör mig bara förvirrad just nu. Snälla Bullen, hjälp mig!
(Bullen var alltså ett 90-talsungdomsprogram. Jag syftar alltså inte på en viss superhet förortskille. Pusshej)
Precis som Veronica Maggio blir jag aldrig nöjd. Hur jag än mår måste jag alltid hitta något fel med mitt liv. Vare sig jag super skallen av mig så att jag glömmer allt eller om jag ligger hemma i min stuga och kollar på fjortis-serier mår jag aldrig riktigt bra. Kanske är det för att jag alltid vill ha omöjliga saker. Jag vill ha en straight kille, jag vill vara superstjärna och småbarnsmor på samma gång och jag vill tjäna snabba pengar utan hårt arbete. Antagligen skulle jag inte vara nöjd om jag fick allt jag bad om heller. Min grej är alltså att jag ständigt har problem: Mitt problem är att jag vill ha problem. Problematiskt, konstigt, idiotiskt? Jag har allt men ändå ingenting, äger ingenting men har ändå allt jag behöver. Allt gör mig bara förvirrad just nu. Snälla Bullen, hjälp mig!
(Bullen var alltså ett 90-talsungdomsprogram. Jag syftar alltså inte på en viss superhet förortskille. Pusshej)
Allt(men ändå ingenting?)!
"Helst vill jag bli grundskolelärare mot låg/mellan-stadiet med inriktning svenska och språkutveckling"
Nu har jag kommit in och återigen fått det jag helst vill ha. Jag har fortfarande jobbet kvar och jag har både tak över huvudet samt folk som bryr sig om mig. Självklart? Självklart inte: Därför försöker jag så gott jag kan att ge tillbaka till världen. Jag sitter i min säng, lyssnar på Heal the world och känner mig som Moder Teresa. Harmonin vet inga gränser.
Som vanligt är jag smått ironisk - jag tillhör ju trots allt den ironiska generationen - för egentligen får jag kämpa hela tiden för att känna mig harmonisk. Egentligen borde det dock komma naturligt eftersom att jag faktiskt än en gång har fått precis som jag vill. DET är ingen skämt.
Nu har jag kommit in och återigen fått det jag helst vill ha. Jag har fortfarande jobbet kvar och jag har både tak över huvudet samt folk som bryr sig om mig. Självklart? Självklart inte: Därför försöker jag så gott jag kan att ge tillbaka till världen. Jag sitter i min säng, lyssnar på Heal the world och känner mig som Moder Teresa. Harmonin vet inga gränser.
Som vanligt är jag smått ironisk - jag tillhör ju trots allt den ironiska generationen - för egentligen får jag kämpa hela tiden för att känna mig harmonisk. Egentligen borde det dock komma naturligt eftersom att jag faktiskt än en gång har fått precis som jag vill. DET är ingen skämt.
Försäljare?
Nej, jag tror inte det...
men tack ändå du!
Klarar jag av c a 70 timmar (drygt två veckor) till får jag en lön på absolut minst 5500 och Ella får en bonus på 1000. Det kan det faktiskt vara värt. Håller jag veckan ut tar säkert "coacherna" (läs "förmännen") mina kompis-förslag på allvar och då har jag ju dessutom faktiskt makten att hjälpa arbetslösa vänner av olika slag. Hittills har jag sålt c a 30 st dam-hipsters - till kvinnor och män - och det är ändå strax under medel. Jag har tänkt jobba hela den här veckan samt hela nästa vecka och se'n får vi se. Nästa vecka är väldigt viktig på väldigt många sätt. Då får jag ju troligtvis reda på om jag kommer in på någon lärarutbildning alls och det avgör definitivt min närmaste framtid. Nu har jag tänkt såhär:
Helst vill jag bli grundskolelärare mot låg/mellan-stadiet med inriktning svenska och språkutveckling
MEN om allt skiter sig vill jag förstås
hellre bli dagisfröken än telefonförsäljare och
hellre vara telefonförsäljare än arbetslös.
I helgen kommer Staffan och hälsar på. Jag hoppas att livet skonar honom och oss som står honom nära från mer skit. Efter helgen väntar alltså en viktig vecka. Jag är så trött på att alltid vara lite nervös över någonting.
men tack ändå du!
Klarar jag av c a 70 timmar (drygt två veckor) till får jag en lön på absolut minst 5500 och Ella får en bonus på 1000. Det kan det faktiskt vara värt. Håller jag veckan ut tar säkert "coacherna" (läs "förmännen") mina kompis-förslag på allvar och då har jag ju dessutom faktiskt makten att hjälpa arbetslösa vänner av olika slag. Hittills har jag sålt c a 30 st dam-hipsters - till kvinnor och män - och det är ändå strax under medel. Jag har tänkt jobba hela den här veckan samt hela nästa vecka och se'n får vi se. Nästa vecka är väldigt viktig på väldigt många sätt. Då får jag ju troligtvis reda på om jag kommer in på någon lärarutbildning alls och det avgör definitivt min närmaste framtid. Nu har jag tänkt såhär:
Helst vill jag bli grundskolelärare mot låg/mellan-stadiet med inriktning svenska och språkutveckling
MEN om allt skiter sig vill jag förstås
hellre bli dagisfröken än telefonförsäljare och
hellre vara telefonförsäljare än arbetslös.
I helgen kommer Staffan och hälsar på. Jag hoppas att livet skonar honom och oss som står honom nära från mer skit. Efter helgen väntar alltså en viktig vecka. Jag är så trött på att alltid vara lite nervös över någonting.
Hjälp
Fyhälvete som Mona skulle säga.
Helgen tillbringades i det vackra Hälsingland: främst på en släktgård i byn Låka och på spelmanstämman i Delsbo. Jag älskar Hälsingland. Det är troligtvis där jag kommer bo när allt är fast. När jag har ett fast jobb, en fast bostad och - framför allt - ett fast förhållande kommer jag troligtvis att tillbringa mina dagar någonstans i trakterna kring Bjuråker och Delsbo. Varför? För att jag älskar svensk folk-kultur och för att den aldrig är så påtaglig som i pittoreska Hälsingebyar. Om några timmar åker jag hem till Stockholm. Sedan jag skrev senast har jag, till sist, fått ett sommarjobb. Jag är tillsvidareanställd vid St Eriksplan som telefonförsäljare . Min egentliga arbetsvecka börjar imorgon så hittills har jag bara varit på intervju och utbildning. Det kändes dock helt OK. Faktiskt kändes det såpass OK att om det skiter sig med mina lärarplaner till hösten (jag får svar om ungefär en vecka: hjälp) kan jag tänka mig att jobba heltid med att sälja strumpor och rakhyvlar. Inget drömjobb kanske men fan så mycket hellre det än att tvingas flytta ifrån Sveriges dyraste stad till min hemstad Gävle - antagligen Sveriges underligaste stad - där jag är nu. Jag åker till Stockholm om några timmar. Jag rör mig framåt men det känns som att jag utvecklas långsammare än människor i min omgivning. Det är en konstig och ovan känsla för mig men även om jag aldrig vill bliva stur vet jag inte heller om jag vill förbliva liten.
Fyhälvete
Helgen tillbringades i det vackra Hälsingland: främst på en släktgård i byn Låka och på spelmanstämman i Delsbo. Jag älskar Hälsingland. Det är troligtvis där jag kommer bo när allt är fast. När jag har ett fast jobb, en fast bostad och - framför allt - ett fast förhållande kommer jag troligtvis att tillbringa mina dagar någonstans i trakterna kring Bjuråker och Delsbo. Varför? För att jag älskar svensk folk-kultur och för att den aldrig är så påtaglig som i pittoreska Hälsingebyar. Om några timmar åker jag hem till Stockholm. Sedan jag skrev senast har jag, till sist, fått ett sommarjobb. Jag är tillsvidareanställd vid St Eriksplan som telefonförsäljare . Min egentliga arbetsvecka börjar imorgon så hittills har jag bara varit på intervju och utbildning. Det kändes dock helt OK. Faktiskt kändes det såpass OK att om det skiter sig med mina lärarplaner till hösten (jag får svar om ungefär en vecka: hjälp) kan jag tänka mig att jobba heltid med att sälja strumpor och rakhyvlar. Inget drömjobb kanske men fan så mycket hellre det än att tvingas flytta ifrån Sveriges dyraste stad till min hemstad Gävle - antagligen Sveriges underligaste stad - där jag är nu. Jag åker till Stockholm om några timmar. Jag rör mig framåt men det känns som att jag utvecklas långsammare än människor i min omgivning. Det är en konstig och ovan känsla för mig men även om jag aldrig vill bliva stur vet jag inte heller om jag vill förbliva liten.
Fyhälvete
